Den hinduiska mytologin är intimt förknippad med den hinduiska religionen och kulturen. Faktum är att en stor del av de hinduiska sederna, ritualerna och praxis härstammar från de arketypiska myterna. Dessa myter och epos har sammanställts och överförts under mer än tre tusen år.

De hinduiska myterna omfattar en rad olika teman och har varit föremål för olika tolkningar och analyser. Dessa myter är inte bara berättelser utan fungerar som en djupgående filosofisk och moralisk vägledning för både vuxna och barn. Låt oss ta en närmare titt på de hinduiska mytologiska texterna och deras betydelse.

Den hinduiska mytologins ursprung

Det går inte att fastställa det exakta ursprunget till de hinduiska myterna, eftersom de producerades och överfördes muntligt för flera tusen år sedan. Historiker och forskare drar dock slutsatsen att de hinduiska myterna uppstod i samband med att arierna, dvs. de indo-europeiska bosättarna, flyttade in på den indiska subkontinenten.

Arierna grundade den tidigaste kända formen av hinduism, och de producerade flera litterära och religiösa texter. De äldsta av dessa skrifter kallas Vedaerna.

Ariernas distinkta bakgrund, tillsammans med inflytandet från lokala kulturer, gav upphov till mångfacetterade mytologiska texter med flera lager av djupgående innebörd.

Vedaerna efterföljdes av Ramayana och Mahabharata, hjälteepos som fick stor spridning på hela subkontinenten. Så småningom anpassade varje by och ort myten till sina egna traditioner och rituella sedvänjor.

Genom dessa myter och berättelser spreds hinduismen till andra delar av Indien och fick successivt fler anhängare. Dessa myter var också föremål för olika tolkningar av helgon och asketiker, som uppmärksammade de olika djupare innebörder och betydelser som fanns inbäddade i texten.

Vedorna

Vedorna är de äldsta hinduiska skrifterna, från vilka alla andra texter och myter härstammar. De skrevs på gammal vedisk sanskrit mellan 1500 och 1200 f.Kr.

Vedaerna framhävde sanningens betydelse och tjänade som en vägledning för att leva ett rent och respektabelt liv. Texterna hade ingen enskild författare, utan sammanställdes, skrevs och organiserades av Vyasa, ett stort helgon inom den tidiga hinduismen.

Vyasa delade in Veda i fyra delar: Rig-Veda, Yajur-Veda, Sama-Veda och Atharva-Veda. Denna uppdelning gjordes för att gemene man skulle kunna läsa och förstå texterna utan svårigheter.

1- Rig-Veda

Rig- Veda betyder kunskap om verser och innehåller en samling av 1028 dikter eller hymner. Dessa verser är indelade i tio böcker som kallas mandalas Hymnerna och dikterna i Rig-Veda är utformade som åkallningar för att kommunicera med hinduismens huvudgudar. De brukar reciteras för att få välsignelser och gunst från gudarna och gudinnorna.

Rig Veda ger också en steg-för-steg-vägledning om hur man kan uppnå andlig lycka genom yoga och meditation.

2- Yajur-Veda

På sanskrit betyder Yajur Veda dyrkan och kunskap. Denna Veda har cirka 1 875 verser som ska sjungas före rituella offergåvor. Yajur Veda delas in i två stora kategorier, den svarta Yajurveda och den vita Yajurveda. Den svarta består av oorganiserade verser, medan den vita har välstrukturerade sånger och hymner.

Yajur- Veda kan också betraktas som en historisk dokumentation, eftersom den innehåller information om jordbruket, det sociala och ekonomiska livet under den vediska eran.

3- Sama-Veda

Sama-Veda betyder sång och kunskap. Det är en liturgisk text som innehåller 1 549 verser och melodiska sånger. Denna Veda innehåller några av världens äldsta melodier och används för rituella åkallanden och sånger. Den första delen av texten innehåller en samling melodier och den andra en sammanställning av verser. Verserna måste sjungas med hjälp av de musikaliska intonationerna.

Historiker och forskare anser att klassisk dans och musik har sitt ursprung i Sama- Veda, som innehåller regler för hur man sjunger, sjunger och spelar musikinstrument.

De teoretiska delarna av Sama Veda har påverkat flera indiska musikskolor och särskilt den karnatiska musiken.

Upanishaderna

Upanishaderna är sena vediska texter som skrevs av den helige Ved Vyasa. De är de mest lästa av alla hinduiska skrifter. De behandlar filosofiska och ontologiska frågor, såsom varande, tillblivelse och existens. Upanishadernas huvudbegrepp är Brahman, eller den yttersta verkligheten, och Atman, eller själen. Texten förklarar att varje individ är en Atman, som till slut smälter samman med Brahman,det vill säga den högsta eller ultimata verkligheten.

Upanishaderna fungerar som en vägledning för att uppnå den ultimata glädjen och andligheten. Genom att läsa texten kan en individ få en större förståelse för sin Atman eller sitt Jag.

Även om det finns flera hundra Upanishads, anses de första vara de viktigaste, och de är kända som Mukhya Upanishaderna.

Ramayana

Ramayana är ett gammalt hinduiskt epos som skrevs på 500-talet f.Kr. av helgonet Valmiki. Det har 24 000 verser och berättar historien om Ram, prinsen av Ayodhya.

Ram är arvtagare till Dasaratha, kungen av Ayodhya, men trots att han är kungens äldsta och mest gynnade son får han ingen möjlighet att bestiga tronen, Kaikeyi övertalar Dasaratha att överlämna tronen till sin son Bharatha. Hon lyckas med sitt försök och Ram, tillsammans med sin vackra hustru Sita, förvisas till skogen.

Även om Ram och Sita finner glädje i ett enkelt, asketiskt liv, så blir deras lycka snart förstörd av Ravana, demonkungen. Ravana kidnappar Sita och tar henne över havet till Lanka. Ram, som är smärtsam och upprörd över att ha förlorat sin älskade, lovar att besegra och döda demonkungen.

Med hjälp av flera apgudar bygger Ram en bro över havet och når Lanka. Ram besegrar sedan demonkungen Ravana och återvänder hem för att ta över tronen. Han och hans drottning Sita lever lyckligt i flera år och får två söner.

Ramayana fortsätter att vara relevant än idag, och hinduer ser den som en helig text som förmedlar vikten av Dharma (plikt) och rättfärdighet.

Mahabharata

Mahabharata skrevs av den helige Ved Vyas på 300-talet f.Kr. Den har sammanlagt 200 000 enskilda versrader, förutom flera prosapassager, vilket gör den till världens längsta episka dikt. Inom hinduismen är Mahabharata också känd som den femte Veda.

Eposet berättar om kampen mellan två kungafamiljer, Pandavas och Kauravas, som slåss om tronen i Hastinapura. Kauravas är ständigt avundsjuka på Pandavas färdigheter och förmågor och försöker upprepade gånger att eliminera dem. Pandavas övervinner dessa hinder och vinner till slut Kurukshetra-kriget. De regerar med framgång över riket i flera år och stiger så småningom upp tillhimlen efter Krishnas död.

Det viktigaste temat i Mahabharata är att fullgöra sin heliga plikt eller dharma. Individer som avviker från den väg de har tilldelats straffas. Mahabharata upprepar därför principen att varje individ måste acceptera och utföra de plikter som tilldelats honom eller henne.

Bhagvad Gita

Bhagvad Gita, även känd som Gita, är en del av Mahabharata. Den består av 700 rader och är komponerad i form av ett samtal mellan prins Arjuna och hans vagnförare, Lord Krishna. Texten utforskar olika filosofiska aspekter som liv, död, religion och dharma (plikt).

Gita blev en av de mest populära texterna på grund av att den på ett enkelt sätt återger viktiga filosofiska begrepp och ger människor vägledning i vardagen. Samtalen mellan Krishna och Arjuna utforskar teman som konflikt, osäkerhet och tvetydighet. På grund av sina enkla förklaringar och sin konversationsstil fick Gita ett brett erkännande över hela världen.

Puranerna

Puranas är en samling texter som täcker ett brett spektrum av teman som kosmogoni, kosmologi, astronomi, grammatik och genealogier över gudar och gudinnor. Det är olika texter som omfattar både klassiska och folkliga berättartraditioner. Flera historiker har kallat puranas för encyklopedier på grund av deras stora variation i form och innehåll.

Puranerna har framgångsrikt sammanställt de kulturella metoderna hos både eliten och massorna i det indiska samhället och är därför en av de mest prisade och vördade hinduiska texterna.

Man tror också att de banade väg för indiska klassiska dansformer som Bharatanatyam och Rasa Leela.

De mest firade festivalerna, Diwali och Holi, härstammar dessutom från ritualerna i Puranas.

Hinduistisk mytologi i populärkulturen

Hinduistiska myter har återskapats och återskapats i förenklade former för både vuxna och barn. TV-kanaler som Pogo och Cartoon Network har skapat animerade serier med episka karaktärer som Bheem, Krishna och Ganesha .

Dessutom har serier som Amar Chitra Kadha också försökt att förmedla den väsentliga innebörden av eposen genom enkla dialoger och grafiska framställningar.

Genom att förenkla de djupare innebörderna i eposen har serier och tecknade filmer kunnat nå en större publik och skapa ett större intresse bland barn.

Indiska författare har också försökt skriva om myterna och återge dem i fiktiv prosa. Chitra Banerjee Divakarunis Illusionernas palats är en feministisk text som behandlar Mahabharata ur Draupadis perspektiv. Shiva-trilogin skriven av Amish Tripathi återskapar myten om Shiva genom att ge den en modern twist.

I korthet

Den hinduiska mytologin har fått en världsomspännande betydelse och erkännande och har påverkat flera andra religioner, trossystem och tankesätt. Den hinduiska mytologin fortsätter att växa i takt med att fler och fler människor anpassar och återskapar de gamla berättelserna.